Utbytesstudent i Las Vegas

Det kanske är så att tiden är inne. Kanske är jag redo att åka tillbaka nu. Jag menar, det finns stunder då jag verkligen inte vill tillbaka. Men vad är det som stoppar mig från attt komma och träffa alla här igen. Det är Las Vegas, och om jag i hela mitt liv har klarat av att åka och besökt mammas värdfamilj ute på majsfälten i Michigan ska det väl inte vara några problem med att ta en tripp till Las Vegas. Jag kan inte förstå att jag har så många familjer. Min riktiga svenska, och så två underbara amerikanska, en ute på majsfälten i Michigan, en annan i öknen i Las Vegas. Det kanske inte är så dumt att få åka hem, för var dag då jag försöker intala mig själv att jag inte bara ska tillbaka till Stockholm, jag ska hem också så blir det inte lika jobbigt. Istället för att se allt det tråkiga med att lämna, försöker se det roliga att komma hem - desto lättare blir det. Om jag en dag i augusti kunde lämna allt bakom mig, varför ska jag inte klara av att göra det igen.
Har gått så länge nu och oroat mig för hur det ska bli att lämna allt. Sen... för lite mer än två timmar sen var det inte så svårt längre. Jag vill nästan till den svenska sommaren och kylan.