Utbytesstudent i Las Vegas

Kanske låter det som om livet här på andra sidan är superenkelt. Att allt bara flyter på av sig själv, att du aldrig möter några hinder som gör allt mycket svårare. Att vara här borta - så långt bort - är fruktansvärt svårt. Bortsätt från när jag är helt ensam, om ens då, sätter jag ofta upp väggen mellan det som i mina tankar är det perfekta livet, och det som är sanningen. Min sida av väggen som jag visar alla andra är den perfekta världen, där allt är superenkelt och svårheter inte existerar. 
Ja, jag hade turen att få en underbar värdfamilj. Trots att den är helt annorlunda från den hemma i Sverige och jag blir irriterad på min värdsyster i stortsätt varje dag, och att jag ibland även blir irriterad på min värdmamma. Jag går runt varje dag i skolan och ser på folk som jag borde ha lärt känna bättre, som jag skulle ha givit en chans och som kunde ha blivit en av de som jag kommer komma ihåg resten av mitt liv. 
Som blivande utbytesstudent läser man runt på andras bloggar och läser om allt underbart som händer de som är iväg, samt skräck historier från de som åkte hem. Men vems bloggar ska man tro på? När man sitter på andra sidan skärmen och skriver allt själv tänker man inte på hur det ser ut och låter för andra. Jag har tänkt på hur tråkig min blogg är, hur allt jag skriver verkar så perfekt - vad jag gör här är inte perfekt. Jag har inte en massa kompisar, jag önskar att jag hade fler amerikanska vänner än vad jag har. Men det är svårt. Tankarna om att du första dagen i skolan ska vara en helt ny person och prata med alla som kommer i din väg händer inte. Jag skulle säga att jag kanske har ett tiotal goda vänner här. Behövs det mer är då allas fråga? Nej, egentligen inte, men det verkar som om alla andra har det så mycket bättre.
Att varje dag se hur andra utbytesstudenter lägger upp bilder och statusar om sitt år får mig att bli avundsjuk på dem. Det enda negativa med att ha ett flertal stora grupper med utbytesstudenter. Visst har jag extrema fina vänner, riktigt fina. Vissa dagar vill jag uppleva varje dag, andra vill jag aldrig mer komma ihåg. 
Jag ångrar många saker. Jag ångrar att jag inte var mer på i början av mitt år. Jag ångrar att jag inte varit mig själv i min kommunikation till familj och vänner i Sverige. Jag önskar att jag hade gjort mer. Jag önskar att jag hade försökt mer. Framförallt - just nu - önskar jag att jag hade tänkt efter mer. Att jag hade gjort allt jag hade chansen att göra, hej, bara att köpa yearbook i tid som jag nu inte vet om jag kan göra längre.
Det måste jag säga dock, att gå i skola med runt 3000 elever, i en stor stad med mycket dolk och framför allt vara omrginad av en massa utbytesstudenter konstant. Är runt 30 stycken - bara i min skola. Går inte att räkna hur många vi har i staden. 
Många tror att bo i en stor stad är det bästa som kan hända - åh, vad fel detta är. Jag skulle gärna ha bott i en mindre stad. En stad där du inte bara är "ännu en utbytesstudent", där du är den där speciella. I större städer är de ofta vana vid oss, vilket ofta leder till jämföringar med förra årets. Allt känns så mycket svårare i en stor stad. Samtidigt kan det vara svårt i ett litet område också, elller vad vet jag, men kan förstå hur det kan vara lite små jobbigt det med.
Något jag verkligen inte ångrar dock är mitt val att inte välja stat. Något jag verkligen rekomenderar till alla. Ja, det är en slump vart du kommer. Organisationerna får en massa applikationer och delar upp dem i grupper (Öst, Mid. och Väst) Därifrån får du ditt område, och sen tittar de familjer. Intressen, allergier mot husdjur och brevet är det enda man kollar på. Bilderna du lägger upp tittas också på en hel del. Har hittils sätt fyra svenska applikationer och tror de alla kommer få det jättebra. 

Är i lite depp mode - och ja, det kommer hända dig en del. Så blir upp i sängen och dra upp Glee på datorn. Ser framemot en bättre dag imorrn och ska verkligen vara så mycket ärligare i bloggandet och pratandet med Sverige.