Utbytesstudent i Las Vegas

Nu sitter jag i mitt rum, det mesta är fixat för mitt avsked till släkt och vänner. Jag åker till Arlanda på tisdag morgon och kommer där möta några av er och sen sticker vi över till New York. På fredagen drar vi alla ut till våra familjer och inom en månad kommer alla vi som åker till USA med Explorius i år att vara ännu mer utspridda än vi var i maj när vi börja få kontakt med varandra. Trots det tror jag att banden bara kommer stärkas. 
Vi har på något sätt alltid varit där för varandra.
När de allra första fick familj var alla där och ville veta varenda liten detalj.
Sen kom första utbytesträffen, stel som satan i början. Själv träffade jag första Anna och Johanna, som jag aldrig hade träffat förut, i mörby. Vi åkte in till stan för att möta alla andra. Det ögonblicket när vi stod där under svampen och bara tittade efter folk som kunde höra till oss, haha, det glömmer jag aldrig. Jag kommer inte heller glömma att vi stod och tittade på Ewa och Matilda jättelänge, vi på er och ni på oss och efter ett tag vågade någon ta första steget. Sen slöt sig människor upp. Vi stod där i världens töntigaste ring, så fort det kom någon ny fick de gå runt i ringen, skaka allas händer och presentera sig själv, ja... alla utom Emil som ställde sig i mitten och sa att han inte orkade gå runt till alla. Haha! Kommer också ihåg disskutionen om vi skulle invadera Vapiano eller ej, det blev ett nedslag och vi gick och satte oss på McDonalds (av alla ställen) istället. Det var då Matilda och Ewa försvann... Japp. 
Sen fick allt fler familjer, samtidigt som alla ville veta mer om familjerna blev de utan familjer allt mer otåliga. 
Sommarlovet kom och det gick allt längre in. Tillslut blev det inga fler famlijer då alla skolor hade stängt. Under denna tid kom alla ambassad paniker! Hur gör man det här, hur fixar man det, vad betyder det här? Kommer framförallt ihåg när Ewelina glömde något så hon fick boka ny tid, eller när de första fick sina visum och undrade vart visum fanns eftersom de bara hade fått sina pass tillbaka. 
När sen andra omgången med famlijer kom började folk bli riktigt otåliga. Jag själv grät några gånger då jag inte hade fått famlij, jag skrev extrem deprimerade inlägg på bloggen m.m Man var bara allmänt läss på allt, och på de som redan hade familj...
Någon gång här hade vi även en träff några stycken, en hel drös med Stockholmare, folk från Eskilstuna, Gävle och så lite folk från norr. Kommer aldrig glömma min, Victors, Annas och Louise disskutioner om Harry Potter eller hur man helt plötsligt hörde hur Mikaela och Jonathan satt och pangade på varandra. Eller de som nynnade/visslade på Harry Potter introt när vi gick igenom portarna till stadshuset. Jag har aldrig varit så nöjd över att vara utbytesstudent som den kvällen.
Det första gänget åkte, detta kändes konstigt. Framför allt för oss som ännu inte hade familjer, vad var det för stil? Här sitter vi och gräppar våra telefoner och tittar mailen varannan minut för att vi vill ha familjer och så har första gänget åkt... sådär alltså. 
Sen kom min familj, eller först kom egentligen Louise. Åh, du, jag glömmer aldrig den dagen. Jag satt på landet hade allmänt tråkigt, ett sms kommer från Louise: "Klev precis av planet och har ett missat samtal från Explorius." Jaha, där kom den ja... och sen lite senare: "Placering i Texas!". Oh yes, där var jag inte glad. Någon dag senare har Victor fått placering och allt känns bara allmänt jobbigt. Jag och Anna bestämmer oss för att ha en depp lunch och träffas inne i stan. Då vi bland annat drog upp till Explorius kontoret och hälsade på. Sen kom helgen, måndagen gick och så började tisdagen och där kom det. Lillebror satt och lekte med min mobil när han ger den till mig och säger att det ringer. Det är Explorius. Inom fem minuter har jag fått familj och placering i Las Vegas. Åh, vilken lycka. Det första jag gör är att skriva det på gruppen och inom bara någon minut har flera kommenterat, gillat... ja, bara visat allmän lycka. Ringer till lite kompisar och så ringer Mikaela. Skriker och pratar lite med henne innan jag måste samla mig. Och så tillslut fick även Anna sin placering. Åh, alla min närmaste utbytesskontakter har fått sina placeringar, det känns riktigt bra. Samtigti är det ytterst tråkigt att inte alla har fått än.
Men lycka vara sällan länge, fick reda på att familjen endast var tillfällig, lika mycket glädje jag fick när jag skrev att jag fått famlij, lika mycket stöd fick jag då jag skrev att det bara var tillfälligt. 
Nu har många åkt, folk längtar hem, folk har det jobbigt, ja, det är mycket som händer just nu. Men ändå är alla där och bara stöttar alla. Vi är som en enda stor familj på 120 pers! 
Hoppas alla har det superbra därborta! Återträff 2012, jag längtar redan!
Kram på er <3