Day 248 - Det där som inte kunde hända
Efter skolan var det hem... hem till mardrömmar, chocktillstånd och tårar. Först och främst är det en massa små maskar över vissa platser på golvet - ew. Visade sig vara insektslarver, men fortfarande...
Sätter på datorn för att kolla upp vad vi skulle göra med dem när mamma ringer på skype. Här kommer bomben.
Sen sista nätterna innan jag åkte över hit, var min största oro vad jag skulle göra om något skulle hända min familj eller nära vänner - vad skulle jag göra om något händer till någon jag älskar? Så när mamma ringer så där, då jag dagen innan har pratat med henne blir jag lite orolig. Frågar om det hänt något och säger att hon gärna vill prata. Det enda som går igenom mina tankar är att något har hänt, vill knappt svara när det ringer igen. Men gör det. Björn har dött. Samtalet jag varken ville hö eller förväntade mig. En hjärtattack. En helt vanlig torsdag kväll i Stockholm. Och där satt jag, förstelnad, i chock, i förnekelse, i en soffa i Las Vegas. Varför? Vad är rättvisan i det hela? Det som jag fasade över, det som jag var mest orolig över - när det har gått mer än 8 månader sen jag lämnade Sverige, har bara lite mer än 1 månad kvar. 1 månad. Det var allt. Allt som behövdes. Aldrig kommer jag få se en person som betydde så mycket. Sommrarna i Mellanfjärden - vad kommer hända med dem? Det är så mycket jag önskar hade blivit sagt. Jag tog fram mig bok för en chans att se minnet från sista stunden - men nej, det är två person som betyder så mycket för mig som inte skrivit i boken, en av dem kommer aldrig kunna.
Samtidigt som jag inte vill något annat än komma hem och vara med min familj, så har jag bara 1 månad kvar. En månad med prom, graudation och en massa adjön. Trots att jag älskar min familj så mycket vet jag inte om det här är någto jag kan skippa, och är det någto de vill?
Min oro för ikväll - hur ska jag kunna sova? Mardrömmar? Funderingar? Ögon, huvud, hjärta, som värker.
Tack för Skype, och ett samtal med min lilla kiwi Karin som lever livet i Nya Zealand.
Det är händer svåra saker i livet ibland, men livet går vidare och du ska mer än självklart ta vara på alla spännande saker som händer hos dig i Vegas. Njut av allt och tänk inte för mkt dystra tankar nu. Det är dig det handlar om, ingen annan....
<3
Tänker på dig massvis, jag vet exakt hur det känns. Längtan över att man bara vill vara med sin familj. Jag hatade varje sekund jag tvingades att stanna i staterna, allt mer usa gjorde mig arg. Behöver du prata finns jag ju på Facebook eller MSN eller vad som helst, jag har gått igenom samma sak. Jag hatar det. Att jag inte kunde säga ett sista hejdå. Finns här om du behöver prata, eller bara skriva av dig. vad som helst. massor med styrkekramar<3
Ja, lilla hjärtat. Det är svårt när någon man älskar dör. Det var också min största oro när jag åkte iväg till USA, men jag slapp uppleva det som du nu blev tvungen att gå igenom. Det året jag var borta dog Björns pappa men jag hade aldrig träffat honom så det var ju inte alls samma sak. Idag har mormor och jag pysslat med massa praktiska bestyr, rikt till all släkt, kontoret etc. Anders och Ann var här och käkade lite lunch. När begravningen blir vet vi först i mitten eller slutet på nästa vecka (det är ju Valborg och långhelg nu). Jag håller helt med pappa. Svåra saker händer i livet men livet går vidare. Du är mitt uppe i att avsluta ditt High School år och har massor av spännande saker att se fram emot. Björn skulle inte ha velat att du avslutade i förtid för hans skull. Han var så stolt över dig och att du genomfört detta år. Ta vara på tiden som är kvar och gör det absolut bästa av den, det är vad Björn hade velat och det är vad mormor vill. Det här är ditt år och du ska minnas det med glädje - och det är jag säker på att du också kommer att göra. Med åren bleknar det som varit jobbigt och tråkigt och de roliga minnena blir starkare. Du vet att du alltid kan höra av dig när och om du vill prata. Älskar dig lilla hjärtat.
