10 days
Nu är det 10 dagar kvar. In fact, om tio dagar sitter jag på flyget från Arlanda till New York. Över Atlanten nu förhoppningsvis?
Jag funderade igår över alla känslor man har nu och övervägde om jag skulle skriva något på bloggen om det eller inte. Imorse bestämde jag mig dock för att bara skriva ner allting. Jag menar, det är väl lika bra att berätta för alla hur det är.
Det är snart dags, det är mindre en två veckor tills jag lämnar allt jag känner och är van vid bakom mig. Ett nytt land, nya människor, nya regler, nya system, nytt språk. Engelska som nytt språk? Ja. Visst har vi ungdomar nuförtiden väldigt lätt för engelskan, vi har den runt oss hela tiden i filmer, tv-serier, spel med mera. Men nu ska det gå flytande, det ska skrivas flytande, inga stavfel, inge gramatiska fel. Det ska bara flyta på. Jag har fortfarande ingen "riktig" familj, har kvar den tillfälliga och har pratat med värdmamman en del. Samtidigt som jag tycker att det är en jättefin familj och de är så trevliga och söta hela bunten och jag är så tacksam över att de tog emot mig, även om det bara var som välkomsfamilj, så är det sjukt jobbigt att inte veta vart jag ska spendera resten av året. Ja, det är samma område, samma skola och så, men man vill ju veta om familjen. Jag vill veta om jag har några syskon, intressen hos familjen, kommer jag kunna göra det jag tycker är kul att göra annars där också. Att inte ha någon kontakt med en familj jag ska bo hos i ett år är riktigt jobbigt.
Sen är det allt annat. Som det ser ut nu åker jag inte med någon jag känner. Har träffat ett flertal av utbytesstudenterna och fått riktigt starka kontakter med några av dem, och jag känner ingen jag åker med. Har mardrömmar om hur jag står där på Arlanda. Alla är jätteledsna men jag har ingen bakom säkerhetskotrollerna att vända mig mot. Inte heller kommer jag, vad jag vet, att ha något sällskap från New York till Las Vegas, och det känns också så där eftersom det verkligen fanns chansen att jag skulle få det. Och hur kommer det bli i New York? Tänk om man blir som det svarta fåret och är helt ensam liksom.
Många säger att de är nervösa inför skolan, att första skoldagen ska blir så läskig. Jag har inte ens fått den känslan eftersom jag är så orolig för allt annat. Självklart är jag lite nervös inför den också, och att hitta, få allt rätt, välja rätt kurser och komma in, inte bara socialt men i lektionerna också så man inte behöver läsa en massa extra eller hoppa av en kurs.
Jag funderade igår över alla känslor man har nu och övervägde om jag skulle skriva något på bloggen om det eller inte. Imorse bestämde jag mig dock för att bara skriva ner allting. Jag menar, det är väl lika bra att berätta för alla hur det är.
När jag började titta runt på diverse utbytesbloggar hittade jag ingenting om jobbiga saker. Hur irriterande det var att vänta på placering, hur panik slagen man var över att inte veta vad man skulle packa och främst hur allt skulle få plats med mera. Varför skrivs inte detta? Varför berättar vi inte för kommande samt andra studenter hur det är att vara en av oss? Är vi rädda för att erkänna det själva eller är vi rädda för att skrämma andra? Jag hade verkligen velat få en rejäl blick på vad som skulle komma, för även om man inte riktigt kan förstå och sätta sig in i den situationen utan att riktigt vara i den så är det jätteskönt att veta att man inte är ensam. Jag är inte den enda som känner så här.
Det är snart dags, det är mindre en två veckor tills jag lämnar allt jag känner och är van vid bakom mig. Ett nytt land, nya människor, nya regler, nya system, nytt språk. Engelska som nytt språk? Ja. Visst har vi ungdomar nuförtiden väldigt lätt för engelskan, vi har den runt oss hela tiden i filmer, tv-serier, spel med mera. Men nu ska det gå flytande, det ska skrivas flytande, inga stavfel, inge gramatiska fel. Det ska bara flyta på. Jag har fortfarande ingen "riktig" familj, har kvar den tillfälliga och har pratat med värdmamman en del. Samtidigt som jag tycker att det är en jättefin familj och de är så trevliga och söta hela bunten och jag är så tacksam över att de tog emot mig, även om det bara var som välkomsfamilj, så är det sjukt jobbigt att inte veta vart jag ska spendera resten av året. Ja, det är samma område, samma skola och så, men man vill ju veta om familjen. Jag vill veta om jag har några syskon, intressen hos familjen, kommer jag kunna göra det jag tycker är kul att göra annars där också. Att inte ha någon kontakt med en familj jag ska bo hos i ett år är riktigt jobbigt.
Sen är det allt annat. Som det ser ut nu åker jag inte med någon jag känner. Har träffat ett flertal av utbytesstudenterna och fått riktigt starka kontakter med några av dem, och jag känner ingen jag åker med. Har mardrömmar om hur jag står där på Arlanda. Alla är jätteledsna men jag har ingen bakom säkerhetskotrollerna att vända mig mot. Inte heller kommer jag, vad jag vet, att ha något sällskap från New York till Las Vegas, och det känns också så där eftersom det verkligen fanns chansen att jag skulle få det. Och hur kommer det bli i New York? Tänk om man blir som det svarta fåret och är helt ensam liksom.
Många säger att de är nervösa inför skolan, att första skoldagen ska blir så läskig. Jag har inte ens fått den känslan eftersom jag är så orolig för allt annat. Självklart är jag lite nervös inför den också, och att hitta, få allt rätt, välja rätt kurser och komma in, inte bara socialt men i lektionerna också så man inte behöver läsa en massa extra eller hoppa av en kurs.
Som utbytesstudent finns det sjukt mycket man oroar sig för. Packning, kompisar, familjen, området, regler, klädkoder och allt det där. Det tär på en och tar en massa energi. Jag har gråtit mig till sömns flera nätter utan att ens veta varför.
Ibland känns det som om du inte vill mer, allt känns bara riktigt jobbigt - men våga inte hoppa av. Att åka på ett år till USA, Nya Zeeland, Singapore, London, Kenya, you name it är något som alla borde göra. Och du som nu gör det är ytterst modig. Vissa säger att de inte vill åka för de vill inte gå med de som är yngre, andra att de inte vill för de vill inte missa något, men helt ärligt. Efter den upplevelse du får som utbytesstudent kommer du bry dig om du får gå med de som är ett år yngre? Om du måste ta studenten året efter dina årskompisar? Tror du att du missar mer om du inte åker än om du åker? Åker du inte missar du ditt livs upplevelse - åker du kanske du missar din bästa kompis 18-års dag, eller den där skidresan som dina kompisar ska åka på, är det inte värt det?
Det är bara ytterst få som vågar säga att de inte åker för att de inte vågar - och i slutändan gör de ändå något de aldrig trodde att de skulle göra.
Ibland känns det som om du inte vill mer, allt känns bara riktigt jobbigt - men våga inte hoppa av. Att åka på ett år till USA, Nya Zeeland, Singapore, London, Kenya, you name it är något som alla borde göra. Och du som nu gör det är ytterst modig. Vissa säger att de inte vill åka för de vill inte gå med de som är yngre, andra att de inte vill för de vill inte missa något, men helt ärligt. Efter den upplevelse du får som utbytesstudent kommer du bry dig om du får gå med de som är ett år yngre? Om du måste ta studenten året efter dina årskompisar? Tror du att du missar mer om du inte åker än om du åker? Åker du inte missar du ditt livs upplevelse - åker du kanske du missar din bästa kompis 18-års dag, eller den där skidresan som dina kompisar ska åka på, är det inte värt det?
Det är bara ytterst få som vågar säga att de inte åker för att de inte vågar - och i slutändan gör de ändå något de aldrig trodde att de skulle göra.
Kommentarer
Postat av: lenk
haha, ja tänk att det finns verkligen bloggar om allt! coolt att läsa denna ju :)
Postat av: LOOOO
sant
Postat av: LOOOO
lol, har tänkt på det flera gånger. vafan
Postat av: LOOOO
det är fixat nu, okej?! och läs det lilla meddelandet som syns om du håller musen på länken btw!!
Postat av: LOOOO
oooooooom vi ska!
Postat av: LOOOO
jag prenumererar redan på dig, min raring!
Trackback
