Utbytesstudent i Las Vegas

Morgonen den 23e augusti hoppade jag för sista gången på 10 månader in i den svenska Volvon. Lillebror låg hemma och sov, mamma och pappa var med i bilen. Kom till Arlanda och träffade de andra svenskarna som jag skulle spendera några dagar i New York med. Vi var 6 stycken. När allt bagage var in checkat var det dags för farväl. Jag grät. Men du är inte ensam, alla gråter... eller känner i alla fall samma känsla du gör. Att säga hej då till vänner och familj är inte lätt. Det som tog mig igenom det mesta var att jag visste att jag kommer tillbaka samt att om jag känner så här nu, hur ska jag då klara av att säga hej då till livet i USA. När jag sa hej då till en av mina närmaste vänner, sista kvällen, bara några timmar innan jag skulle åka, var första gången jag blev riktigt känslosam och grät stora tårar. Men det är väl självklart, du lämnar människor du älskar och alltid har nära till hands, men du ska iväg på ett så stort äventyr att det är värt tårarna, varenda en.

När vi alla gick igenom säkerhetskontrollen var det snyftningar och tårar som föll, sekunden efter att första paret börjat plocka ihop sina saker kom första skrattet. Alla tårar och känslor om att strunta i allt och åka hem och gå till svenska skolan på morgonen var borta. Nu fanns bara känslan av en ny början och ett fantastiskt år. Vi spenderade en tid på Arlanda och gick sedan och satte oss vid gaten. Där satt vi ett tag och började undra när resten skulle komma, vi visste att vi skulle möta upp en "Exploriusperson" samt några elever från Finland. Efter ett tag ropade de ut i högtalarna om att utbytes studenter som åker med Explorius skulle komma till gaten där resten av gruppen väntade. Vi var ju här, fast några meter för långt bort. Hittade resten av gänget och träffade ytterligare två svenskar.

Planet till New York var inte alls lika långtråkigt och segt som man skulle kunna tro. Själv har jag flugit till USA tidigare och vet att resan är lång, men har alltid haft min familj med mig. Nu satt jag här med ett gäng främlingar jag bara känt i ett par timmar. Men resan gick fort. Och när man på kartan kunde se att Newark började närma sig, jag kunde inte sitta still. Ville bara ut i den amerikanska världen.

Vi landade och... ja. Redan här började all action. Drygt fem minuter efter att vi alla kommit av planet och ställt oss i den alldeles för långa kön till passkontrollen kom det ett jordskalv. Vad är oddsen? Och det är inte det värsta, jag märkte inte ens av det.

När vi pratade om det senare visade det sig att de andra hade känt av den men själva bara trott att de var trötta eller något, inte att det var jordskalv som skakade dem lite.

När alla svenskar och finnar fått sitt bagage var det mot hotellet som gällde. På grund av jordskalvet fungerade inte tåget som går emellan de olika terminalerna så det blev buss till shuttle platsen. När vi tillslut kom till hotellet blev vi indelade i rum, blev lite ändringar här och där och slutade med att vi var ungefär två i varje rum, svenskar med svenskar osv. Detta är dock inte självklart då jag vet att det på vissa Soft Landing camps har blandats runt lite. Och det måste jag säga, att träffa de andra studenterna från Norge, Finland och Danmark var superkul. De var så trevliga och man fick lite nya kontakter.

Dagarna i New York var fantastiska. Vi hade så kul och det var underbart att se New York igen. Det är en så häftig stad och det finns så mycket att se. Om jag måste välja en höjdpunkt från tiden där måste det vara när vi satte oss med lite gott från Starbucks och Dunkin' Donuts i Central Park och bara hade det allmänt mysigt och njöt av det fina vädret. Något annat jag verkligen uppskattade var att se Ground Zero igen, har verkligen velat se det igen då det var tre år sen jag var där sist. Guiden vi hade var helt underbar, han snackade fort, fast visade ändå att han var riktigt amerikansk. Så trevlig och rolig!

Dagen då det var dags att åka var det mycket som hände och här kommer mitt första tips: Sätt MINST två alarm! Jag och min rumskamrat skulle båda två med första turen till flygplatsen, 3 am. Kvart i skulle vi vara nere i lobbyn. Allt var packat och vi satte en klocka på ca 2. 2.45 vaknar jag av... vet inte vad, men vaknar i alla fall. Det utbröt panik i vårt rum och vi sprang omkring. Under denna tid sms:ade jag med den tredje svenska tjejen som skulle med samma tur. När vi var nere i lobbyn märkte jag något mindre bra - min mobil var kvar på rummet. Eller, jag hade den i alla fall inte med mig. Och nej, jag har fortfarande inte hittat den... Vill inte oroa någon nu, för det var ett gäng som missade shutteln. De fick ta taxi men hade lika gärna kunnat tagit nästa shuttle buss, och de kom i tid. Det löser sig, men är INTE kul. Så vad ni än gör, sätt fler alarm! Se till att vakna i tid och se till att ha allt packat!

Så var det dags. Den mest läskiga resan hitintills. Resan från New York och tryggheten i Explorius och de andra studenterna till ensam med en helt ny familj, område och människor. Jag måste dock ha världens tur. Fick sällskap hela vägen från in checkningen till det att min familj kom av en ytterligare svensk som skulle till samma ställe - Las Vegas.

Att få placering är inte den lättaste delen i processen. Jag gick igenom många tårar, många besvikelser och många skrik och skratt. Att höra varje dag under varje våg att ytterliggare fem har fått placering och att du är utan är så där. Men det 6e augusti fick jag mitt samtal. Var faktiskt mitt uppe i "grann get together" på landstället i Stockholms skärgård när Lina ringde. När meningen: "Jag har några goda nyheter åt dig" kom visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Inte nog med det så var alla runt mig knäpp tysta och väntade på min reaktion. När sen frågan: "Känner du till Nevada?" kom blev jag riktigt nyfiken. Sen kom det "Känner du till Las Vegas?" Jag kunde aldrig ana att jag skulle hamna i en av USAs coolaste städer. Efter att ha hållit hårt i mobilen i månader och inte vågat lämna den för någon minut kändes det konstigt att slänga den på sängen och sen göra något helt annat i flera timmar utan att bry sig. Jag fick all information om familjen och kolla upp området och skolan - båda två helt perfekta och typiskt amerikanskt! Hittade även värdmamman min på Facebook. Blev lite fundersam dock när efternamnet var Forsstrom... men den historian fick jag veta mer om efter några timmar.

Då min värdmamma jobbade, och det inte fanns någon pappa i bilden, blev jag hämtad av grannen och hennes utbytes student från Kina. Detta var något jag visste om och jag hade haft en hel del kontakt med min värdfamilj innan jag kom. Hade inte tillgång till huset så efter att jag tagit en dusch och bytt om hos grannen åkte vi iväg till ett "mall" och tittade runt lite. Lärde känna tjejen från Kina och hade ett helt okej par av första timmar här. Runt 3 pm ringde vi på hos min värdfamilj. Jag var nervös. Men varför förstår jag inte, min familj är så underbar. Jag bor hos en värdmamma Erica, 26, och dotter Jordan, 6. Och jo, hunden, Doby... 10 månader(?). Min första helg var jag ensam några timmar varje dag då de åkte iväg för att fixa saker, jag fick självklart följa med om jag ville men valde att stanna kvar. Jag är nöjd över de valen då jag nu känner att jag är väldigt säker i huset och kan göra vad jag vill. Efter några timmar ensam de första dagarna kunde jag verkligen i lugn och ro titta runt och lära känna huset.

Erica jobbar i skolan jag går på och jag har henne som lärare i en av kurserna, zoologi, men hon jobbar också för min amerikanska organisation, ICES. Detta har lätt till att jag har träffat några andra utbytesstudenter, som en killa från Schweiz och en tjej från Luxemburg. Sen får jag inte glömma den komplicerade relationen jag har med en tjej från Finland. Min värdmamma flyttade hemifrån för ca. ett år sen. Tjejen från Finland bor hos min värdmammas föräldrar, alltså har jag, inte nog med en värd- mamma, syster, mormor, morfar och morbror, nu också en värdmoster från Finland. Har varit riktigt kul att lära känna denna fina tjej och vi har spenderat, och lär spendera mycket tid tillsammans.

Skolan jag går på heter Legacy HS och är en av ett flertal High Schools i Las Vegas. De har många olika kurser och är en skola som fokuserar mycket på globalisering. Detta är en av anledningarna till att vi är 33 utbytes studenter på skolan. Var skönt i början och är kul nu också då jag har lärt känna så många olika människor från så många olika kulturer. Något som är viktigt och som jag tänker på varje dag är att försöka att hitta amerikanska vänner och inte förlita mig allt för mycket på de andra. Har mest kontakt med två tjejer från Norge och sen så tjejen från Finland. Annars är det amerikanare som är i min vänskapskrets. Mer om skolan så läser jag dessa åtta ämnen: Zoologi, Intro Business, Amerikansk Historia, Global Diplomacy (oblig. för alla utbytesstudenter), Spanska 2, Algebra 2, Fotografi 2 (favoriten) och Composition (Engelska). Jag är också med i två klubbar, PhotoClub och Key Club. Hitintills är det i Foto klassen och klubben som jag har hittat mina närmaste amerikanska vänner. Det är dock på klubbar och vissa kurs avgifter som mycket av mina pengar har gått till.

Jag har haft en underbar månad här. Har spenderat en hel kväll på the Strip och sett Las Vegas som resten av världen gör, har träffat några helt underbara människor, har varit upp i Utahs berg i familjens stuga samt varit med och gjort något de kallar City Mission - vi åkte runt och gav mat till familjer som behövde det.

Det är verkligen helt underbart här, skolandan är underbar och alla är för trevliga. Är så nöjd med min placering, skola och familj. Känns redan nu jobbigt att veta att jag måste säga hej då till detta. Det har gått en hel månad och jag kan verkligen inte förstå det för det har gått så fort. Det var först igår när jag tittade igenom en bok jag fick av mina vänner där de samt familj har skrivit i som jag fällde första tårarna sen jag kom hit, och på något sätt var det inte hemlängtan.

Jag har varit på fotball matcher och sett får cheerleaders. Har fått kläder från Photoclub gratis eftersom de var förra årets, men ändå.

Det är så underbart att uppleva allt detta och jag hoppas att ni på Explorius förstår hur mycket jag uppskattar ert arbete och allt ni gjort samt att alla ni där ute som funderar på att åka ser detta som stor inspiration och tar det stora steget. Det är inget du vill tänka tillbaka på om några år och undra varför du inte åkte. Det är inget att vara rädd för, det är verkligen så underbart! Jag lever livet här varje dag och kan inte ens tänka mig hur mycket jag skulle ha ångrat mig om jag valt att inte åka. Så åk! It's not right, it's not wrong, it's just different.