Understanding is the first step to acceptance, and only with acceptance can there be recovery

Japp. Last night. Tror fortfarande att jag inte riktigt har förstått vad det är som händer. Kom väl lite till "acceptance" idag, har blivit lite tårar och så. Men känns fortfarande inte som jag ska åka, sagt hejdå till vänner, släkt, mugglis och snart sista vännen. Tårar? Troligtvis. Grät när jag sa hejdå till folk på mugglis, snacka om att vara känslosam. 
Blev lite mys med kaninen också för sista gången på 10 månader, haha, lite tårar där med. Ska man försöka få tag på den lilla kvinna till vän man har som gömmer sig eller?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0